Edward: Skapa ett tryggt rum före ett perfekt resultat

Edward Eklöf

Edward Eklöf är organist i Sofiakyrkan, Svenska kyrkan i Jönköping.

Där han körledare för barnkörerna Vega och Nova samt ungdomskörerna Sofia ungdomskör och CREO. Han brinner för att ge plats för barn och unga.

Foto: Peax Svensson

Vad var dina första erfarenheter med att sjunga i kör?

Jag sjöng i skolkör på högstadiet. Då var jag nog inte särskilt medveten om vad det egentligen betydde. Det var roligt, absolut – men jag förstod inte kraften i det.

Mitt stora “aha” för kör kom i slutet av 90-talet när jag började sjunga med barnkör i Kungälvs församling. Där hände något. Jag såg hur sången öppnade rum – inte bara musikaliskt utan mänskligt. Det var inte bara stämmor och toner, utan liv, skratt, allvar och mod. Där började jag förstå att kör inte bara är musik – det är möte.

Hur påverkade det dig?

Det förändrade mitt liv. Att få musicera tillsammans med barn – deras energi, deras hunger att lära sig, deras totala närvaro – det är något alldeles särskilt. De sjunger inte för att prestera, utan för att de måste. För att det bubblar över.

Jag insåg att körrummet kan vara en plats där barn och unga får vara hela människor. Där det finns plats för både glädje och sårbarhet. Det blev tydligt för mig att det här är mer än ett jobb – det är ett kall.

Hur började du själv att leda kör?
Mitt första möte med körledning var på kantorsutbildningen, Geijerskolan i Ransäter.

Min väg in i körledarskapet gick genom utbildning och praktik i Göteborg. Jag utbildade mig till körpedagog, tog en kandidatexamen i kyrkomusik i Göteborg och fortsatte med Körmagisterexamen vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Det var en intensiv och formande tid. Jag mötte så många fina och generösa lärare som delade både hantverk och människosyn.

Den pedagog jag kanske mest har annamat är Gunnar Eriksson. Hans sätt att arbeta med klang, närvaro och text – och hans syn på kören som ett levande, tänkande kollektiv – har präglat mig djupt. Det handlar inte bara om att få det att låta bra, utan om att skapa mening i varje ton. Jag bär med mig hans pedagogik i mycket av det jag gör, särskilt i arbetet med barn och unga.

Var har den resan tagit dig?

Den har tagit mig till platser som Tanzania, London och Berlin – musikaliska möten som har vidgat både mitt konstnärliga och mänskliga perspektiv. Men den största resan har faktiskt inte varit geografisk. Den har skett i körrummet. I mötet med barn och ungdomar. Det är en inre resa – att tillsammans våga närma sig existentiella frågor, att genom sången beröra sådant som annars kan vara svårt att säga. Varje repetition kan vara en liten expedition in i det som är på riktigt.

Berätta gärna mer om scenföreställningen What Was I Made For

What Was I Made For är en föreställning och föreläsning om ungas existentiella hälsa. Den föddes ur en oro: när ungas röster inte blir hörda bidrar det till psykisk ohälsa. Projektet bygger på att barn och ungdomar själva skriver texter – dikter, meningar, tankar och berättelser – som sedan bearbetas och vävs samman med musik. I centrum står en barn- och ungdomskör som framför sånger framtagna under processen.

Det är inte bara en konsert. Det är ett rum där unga får formulera frågor som:

• Vem är jag?

• Vad är meningen?

• Måste jag vara något särskilt för att duga?

• Vad gör jag med min oro?

Sången blir ett sätt att bryta tystnaden. Vi kombinerar den konstnärliga upplevelsen med en reflekterande föreläsning om konstens roll i existentiell hälsa – både för individen och samhället. För mig är det här ett bevis på att kultur inte bara är något “extra”. Den kan vara livsnödvändig.

Hur ser du på sambandet mellan psykisk hälsa och unga?

Vi ser en dramatisk ökning av psykisk ohälsa bland unga, samtidigt som utrymmet för skapande krymper. Det är en farlig kombination. När unga inte får språk för sina känslor, när deras erfarenheter inte tas på allvar, då växer ensamheten. Jag är övertygad om att konst – och särskilt körsång – kan fungera som en skyddsfaktor.

• I kören är du behövd.

• Din röst är bokstavligen nödvändig för helheten.

• Du tränar på att lyssna och bli lyssnad på.

Det stärker både självkänsla och gemenskap. Och gemenskap är kanske en av de starkaste motkrafterna mot psykisk ohälsa.

Har du några tips till andra körledare som leder körer med unga?

• Lyssna mer än du pratar.
  Unga märker direkt om du är genuint intresserad.

• Våga ta existentiella frågor på allvar.
  De tänker redan på dem – frågan är bara om vi vuxna vågar möta dem där.

• Skapa ett tryggt rum före ett perfekt resultat.
  Trygghet först, musikalisk precision sen.

• Låt deras röster påverka repertoaren.
  När unga får bidra med egna texter och tankar händer något med engagemanget

• Se körrummet som mer än en repetitionslokal. Det är ett socialt, existentiellt och ibland till och med läkande rum – även om vi inte är terapeuter. Att leda unga i kör är inte bara att bygga klang. Det är att bygga människor. Och det är kanske det största uppdraget av alla.